2013-07-31, dag 20. Gamla Strynefjällsvägen, där jag blev livrädd, och Melkevoll Bretun, camping vid glaciären.

Mer bilåkning. Först söderut på E6 till Otta, sedan västerut på väg 15 mot Lom.

Före Lom började vattnet bli alldeles grönt. Det småregnade lite, det gjorde att färgerna kom fram ordentligt. Vackert!

När man kommer till en sådan här skylt vet man att vägen kommer att luta rejält. Dessutom brukar backarna vara långa och ha skarpa kurvor.

Lelle började få dåligt med snus, vilket inte är bra i Norge. Vi stannade på en mack i Bismo, där han köpte två dosor snus, 96 Nok styck.

Vid Grotli svängde vi av från väg 15, och valde vägen över Strynfjället istället. Det är en turistväg som har nummer 258, och kallas Gamla Strynefjellsvegen. Som högst går den 1139 meter över havet. En liten bit in på vägen fanns en öppen bom, och en stor skylt där det stod att vägen var förbjuden för husvagnar och fordon över 13 meter, men det gällde ju inte oss, vår husbil är ju bara 9 meter, och vägen såg bra ut, så vi åkte. Om man inte vill åka över fjället fortsätter man bara på väg 15, man kommer till samma plats.

Efter nästa kurva blev det grusväg. Smal grusväg. I 27 kilometer. På vissa platser gick vägen på fjället, på andra hade vi fjäll på ena sidan och några hundra meter stup på andra sidan. Att möta annan trafik gick inte. Man fick hålla utkik framåt så gott det gick (det var många kurvor) och leta reda på första bästa lilla mötesplats, och vänta in mötande bilar.

Naturen var underbart vacker.

Till vänster syns storleken på mötesplatserna som fanns längs med vägen. De var inte stora.

På ett ställe rann det en bäck under vägen. Där hade kanterna på vägen vittrat sönder, då var jag riktigt rädd när vi åkte över.

Vattnet var otroligt vackert, även uppe på fjället.

Precis när jag trodde att det inte kunde bli värre, kom dimman. Där var vi, på ett fjäll, på en smal grusväg där vi hade mellan en och två decimeter till godo på bägge sidor mellan hjulen och vägen. Lägg till kurvor och raviner, och ta bort vägräcken. När dimman kom var det inte kul. Det fanns ingenstans att stanna just då heller.

Uppe på fjället kom vi fram till ett sommarskidcenter, som var stängt på grund av för lite snö.

Miranda hittade snö så det räckte i alla fall.

Efter att ha väntat tills dimman lättade lite fortsatte vi. Efter skidcentret blev det asfalt, men fortfarande smalt.

Kurvigt var det också. Nu skulle vi ner från fjället. Ju längre ner vi kom, desto mindre moln blev det. Dessutom försvann dimman.

Vi har åkt på Trollstigen, och det var ingenting jämfört med den här vägen. På Trollstigen är det åtminstone lite raksträcka mellan kurvorna, det fanns knappt inte här. Vissa bitar fanns det inget vägräcke heller.

Så blev det rakt en bit igen, innan allt började om på nytt.

Mer kurvor, denna gång utan staket. Lelle såg inte om det fanns mötande trafik, det var min uppgift att hålla reda på det. Jag kollade så gott det gick bakåt i kurvan, och talade om när han kunde köra. I en av kurvorna fick vi backa och ta omtag för att ta oss runt.

Här har vi en liten bit väg i förgrunden, och dalen längst ner. När vi var nere blev det en pinkpaus, kaffepaus och ciggpaus. Och andhämtningspaus. Ångrar jag att vi åkte den vägen? Nej, absolut inte! Jag var rädd och höll andan, det tog tid, men vilka vyer! Vilken natur! Och vilken upplevelse! Härligt! I alla fall efteråt.

Lite fakta: Vägen är ett mer än hundra år gammalt kulturarv. Den var färdigbygd 1894. Vägen har ersatts av en ny, åretruntöppen väg, som är 12 km lång. Gamla Strynefjellsvegen är nämligen bara öppen några månader på sommaren.

Nere i dalen i närheten av Stryn. I Stryn svängde vi av på väg 60 mot Olden.

I Olden svängde vi in på en onumrerad väg, som även den var smal. Vi ville se en glaciär på nära håll, och efter lite googlande och sökande i campingkataloger hade jag hittat en camping som låg 45 minuters gångväg från Briksdalsbreen, en del av Jostedalsbreen. Den campingen siktade vi på. Jag gissar på att vägen var så här smal i ca 2,5 mil.

Tunnlarna var lika breda som vägen, men de var inte så långa som tur var.

Vägen var förvånansvärt bra, även om det var lite svårt att mötas på den.

Första skymten av glaciären! Vi närmar oss!

Framme vid campingen, som ligger nästan vid slutet av vägen. Det ligger en fjällstuga med restaurang och souvenirbutik några hundra meter längre bort, sedan tar vägen slut.

Campingen heter Melkevoll Bretun, och ligger som sagt väldigt nära Briksdalsbreen (namnet på glaciären). Den har 50 elplatser, som ligger utspridda över ett ganska stort område. Med tanke på hur terrängen runt omkring såg ut, måste de ha lagt ner ett jättejobb med att få till platserna. Hela campingen var mycket fin. Den kostade 110 Nok / natt, + el 30 Nok, + 30 Nok / person, totalt 230 Nok.

Från vår plats såg vi Briksdalsbreen i öster.

I söder såg vi Melkevollsbreen.

I väster låg Vålefossen. Vålefossen hördes hela tiden, men det är liksom inte lika störande med en fors som det är med en motorväg, så det gjorde inget.

Många av platserna låg spridda längs med en liten grusväg. Det fanns platser där ett ekipage fick plats, och några lite större platser där det fick plats tre – fyra stycken, beroende på hur man ställde sig.

Nästan framme vid fjällstugan gick det också att campa. Det var lite tråkigare platser, för samma pris, men det var närmare att gå till glaciären.

Det låg små platser både här och där, både med gräs- och grusunderlag.

Servicehus och reception. Det var inte stort, men det var rent och fräscht. Duschen kostar 10 kr, det fanns tre damduschar, fastän huset var litet.

En grillstuga hade de också, för de som ville umgås.

Gratis bastu mellan klockan 17.00 och 19.00.

I närheten av campingen fanns en stenåldersgrotta, som vi var och tittade på. Jag vet inte hur autentisk den är, jag är inte så bra på stenåldern.

Inne i stenåldersgrottan.

Det fanns flera fina stugor på campingen.

Briksdalsbreen. Vi hade tänkt gå dit på kvällen, men det var dimma och lite regn i luften, så vi avvaktade och inväntade morgondagen istället.

Vi tog en promenad till Fjällstugan och souvenirbutiken, det fick räcka. I souvenirbutiken pratade de inte norska, de pratade japanska och grekiska, tror jag. Och lite engelska. Märkligt.

Melkevollsbreen.

Vålefossen.

Forsen som rann förbi servicehuset.

Om man inte vill åka ända ut på den smala vägen, men ändå vill ha nära till glaciären, finns det flera små, fina campingar längs vägen, bland annat dessa:

Oldevatn Camping låg vid en bro där det gick att fiska.

Oldevatn Camping.

Oldevatn Camping.

Gryta Camping.

Olden Camping låg nedanför berget precis vid vattnet.

Olden Camping.

Det var inte mycket trafik på vägen, så jag tror inte att man ska bekymra sig över den. Alla campingarna låg fint, kvalitén vet jag inget om, förutom på Melkevoll Bretun, som var mycket bra.