Österrike

Jag var väldigt tveksam innan vi åkte till Österrike.  Det verkade vara krångligt att betala vägavgift, och jag tyckte att det var svårt att hitta bra information om hur man skulle gå till väga. Vi provade i alla fall, vi tänkte att vi säkert skulle komma underfund med hur systemet fungerar när vi väl kom dit, och det gjorde vi faktiskt.

Vägavgifter är tråkiga, så jag börjar med att skriva om dem.

Vissa vägar, t ex motorvägarna, i Österrike är betalvägar. För att köra på dem måste man köpa en ”vignette”, ett klistermärke, vid gränsen. Det gäller om bilen väger mindre än 3,5 ton. Om man har en husbil som väger 3,5 ton eller mer ska man inte köpa en vignette, då måste man köpa en GO-box istället. Det låter enkelt, eller hur?

Nu kommer det som kan bli lite krångligt. Om GO-boxen inte är rätt inställd, kan man få betala dyra böter, direkt vid vägkanten. Det finns 4 olika tariffgrupper, A, B, C och D, där man betalar olika mycket kilometeravgift. Hur vet man vilken man ska vara i? Det bestäms av bilens miljöklass.

Tariffgrupp A = miljöklass/emissionsklass Euro 6 = 19,5 cent/km
Tariffgrupp B = miljöklass/emissionsklass Euro EEV = 20 cent/km
Tariffgrupp C = miljöklass/emissionsklass Euro 4 eller 5 = 22 cent/km
Tariffgrupp D = miljöklass/emissionsklass Euro 1 – 3 = 25 cent/km

Om man vill köra i tariffgrupp A, B eller C, som är lite billigare, måste man registrera bilen hos ASFINAG (ungefär som vägverket fast i Österrike tror jag) innan man åker. Då måste man bifoga dokument om bilens miljöklass. Ibland står det på registreringsbeviset. Det stod inget om det på vårat registreringsbevis. Eftersom det inte stod något om det skulle vi vara tvungna att skaffa ett särskilt intyg, ett COP-intyg, från husbilsleverantören. Vi pratade med dem och de hjälpte till så gott de kunde, men de kunde inte få fram något sådant papper. Det är transportstyrelsen som måste ordna det, men det hann vi inte vänta på innan vi åkte. Husbilsleverantören lyckades i alla fall få fram exakt vilket dokument transportstyrelsen skulle fixa fram, för det hade de ingen aning om på transportstyrelsen.

Vi gav upp, transportstyrelsen visade sig vara väldigt krångliga att ha att göra med, så vi valde att använda tariffgrupp D.

Om man kör i tariffgrupp D, som är dyrast, behövs inga dokument. Det behövs ingen registrering av bilen i förväg heller. Man betalar några cent mer/km, men det är mycket enklare. Alltså, om man vill göra det enkelt för sig, väljer man tariffgrupp D. Det gjorde vi, och det fungerade bra. Vi åkte förbi några poliskontroller, och de bara vinkade iväg oss. Vi tolkade det som att vi hade gjort rätt.

Det går att läsa mer om det på ASFINAG, på tyska eller engelska, men jag tyckte att det var krångligt att förstå den sidan.

Det finns två olika sätt att betala på, antingen i förskott, eller i efterskott, vi valde att betala på en gång, det verkade vara lättast.

GO-boxen köper man innan man åker in i Österrike. Vi visste inte riktigt hur eller vart man köpte den, men det visade sig vara enkelt. Vi åkte på Autobahn 8/E45 från München och söderut. Längs med vägen satt det skyltar som berättade vart man kunde köpa sin GO-box.

Vi stannade vid en stor rastplats och köpte våran box. Det var mycket folk där, flera av dem var lika förvirrade som vi, så det tog lite tid. Dessutom var det bara en i personalen som pratade engelska, de andra pratade bara tyska. Eftersom jag pratade lite tyska fick vi byta kassa, så den enda engelsktalande kunde ta hand om andra. Det var rörigt, minst sagt.

När man köper GO-boxen måste man ha med sig bilens registreringsbevis. De måste ha sett att vi inte hade registrerat oss i förväg när de höll på och skrev i sin dator, för vi hamnade i tariffgrupp D på en gång. Det är alltså försäljaren som programmerar boxen, det är inget som man behöver bry sig om att göra själv. Det ska stå på kvittot vilken grupp man hamnar i, så det är viktigt att kontrollera att det stämmer, annars måste man ändra det på en gång. Sedan sparar man kvittot för säkerhets skull.

Det fanns gott om stora parkeringsplatser där vi stannade, så vi stod kvar ett tag och försökte begripa oss på vår GO-box. Det var faktiskt inte så svårt.

 

Boxen ska fästas på ett speciellt sätt i vindrutan, sedan ska man testa så att den fungerar. Det fanns en bra beskrivning på det.

Vi fick till och med en beskrivning på svenska. Den hittade vi i och för sig några dagar senare, det var en del papper och kvitton att hålla reda på. När vi monterade boxen läste vi den engelska varianten, och det gick också bra.

Så här ser den ut när den sitter i fönstret, den lilla GO-boxen. En liten, elektronisk dosa, som känner av sensorer längs med motorvägen.

Vi betalade 100 €, drygt 900 kr. Det försvann en handläggningsavgift på 4,17 €, och någon form av skatt på 16,67 €, så det blev inte så mycket pengar kvar att åka för.

När vi åkte söderut genom Österrike betalade vi ingen vägavgift. Vi valde mindre vägar som var gratis. Vi fick betala en extra vägavgift på 34 € för att åka alpvägen över Großglockner, för där gällde inte GO-boxen. Förutom den extra vägavgiften klarade vi oss undan avgiften genom att åka på småvägarna. Vissa av vägarna var i ganska dåligt skick, det var kurvigt och backigt, ungefär som i Norge, men det gick bra.

När vi åkte över Großglockner, fick vi problem med bromsarna, därför ville vi välja en väg med så lite backar som möjligt när vi åkte norrut igen. Valet föll på motorvägen, E45,  genom Brennerpasset. Vi visste att det var extra vägavgift där, så vi hade tänkt betala den kontant, och spara på pengarna i GO-boxen. På grund av halvdålig skyltning, dimma, regn och dålig sikt lyckades vi hamna i fel fil, så det drogs en del pengar från GO-boxen i stället. Jag kollade upp priset när vi kom hem, (det går att göra på GO Maut), och det verkar som att Brennerpasset kostade 46.10 €.

När man åker på motorvägen med en GO-box, blippar den med jämna mellanrum. Om den blippar en gång, är allt ok. Då försvinner det pengar. Om den blippar två gånger, är det något som inte stämmer, då måste man kontakta ett försäljningsställe. När vi hade åkt ett tag började våran blippa två gånger. I Österrike hittade vi ingen GO-boxskylt, så vi svängde in på en vanlig mack längs motorvägen och frågade. Där fanns det en mycket trevlig ung tjej, som frågade om vi hade betalat Brennerpasset med GO-boxen, och det hade vi ju gjort. Hämta boxen, sa hon. Vi hämtade den, hon kopplade in den i en liten avläsare vid kassan, och bad oss vänta. Efter några minuter fick vi beskedet att pengarna höll på att ta slut. Tjejen i kassan tog fram miniräknare, vi gjorde en uppskattning om hur många kilometer vi hade till gränsen, och kom fram till att pengarna som fanns kvar på boxen skulle räcka precis. Annars gick det bra att fylla på där.

100 € räcker alltså precis om man kommer från Italien på E45, betalar Brennerpasset, kör mot Innsbruck och väljer E60 mot nordost, och följer den till Kufstein vid tyska gränsen. En sträcka på lite drygt 10 mil, med motorväg hela vägen. Det är närmaste vägen från Italien till Tyskland, via Österrike, om man väljer stora vägen.

Mitt tips är att undvika motorvägar i möjligaste mån, och att betala kontant när det är extra vägtull. Då slipper man en GO-box som blippar två gånger.

De mindre vägarna i Österrike hade varierande standard, minst sagt. Vissa var i mycket bra skick, de flesta var i sämre skick, men helt ok att åka på. Det var väldigt vackert, de här vyerna är svåra att se från motorvägen.

Ett tips är att kolla bromsarna innan man åker hemifrån. Om man åker på de mindre vägarna är chansen stor att man kommer till ordentliga backar förr eller senare. Låg växel och mycket motorbroms brukar kunna förebygga att bromsarna blir för varma. Pauser så bilen får vila är också bra, men det fanns inte så många stora rastplatser längs med småvägarna.

Ett annat tips är att kolla väderleksprognosen innan man beger sig iväg ut på en alpväg. För det första är det trevligare att se vyerna, för det andra blir det lättare att köra om man ser kurvorna ordentligt.

Vägen över Großglockner är en sevärdhet i sig. Vi gjorde precis som man ska när vi åkte ner, vi hade låg växel, motorbromsade och tog pauser, men vi fick ändå problem med rykande bromsar. Jag vill inte avråda någon från att åka, man måste bara vara försiktig och ta det lugnt. Vi skulle kanske ha tagit längre pauser på vägen ner, men det är lätt att vara efterklok. Det gick bra för oss till slut i alla fall.

Motorvägen E45 över Brenner är bra, men tråkig. Det finns inte så mycket backar, däremot finns det några kurvor och tunnlar. Långtradare fick bara köra 40 km/h, men det blev inga köer. Trafiken flöt förhållandevis lugnt.

Österrike är ett mycket vackert land, som jag gärna skulle vilja åka tillbaka till, men med en bil som inte är 9 meter lång. Det blir nog lättare att köra på de mindre vägarna då. Både mat, diesel och vägavgift är dyrt.

Vi bodde bara på en camping i Österrike, och den var väldigt dyr. Det kan bero på att standarden var så hög, det var till och med pausmusik i rummet där man tömde toaletten. Vi betalade både för platsen, antal personer och en turistskatt, 45.20 € för en natt utan el. Det finns säkert billigare alternativ.

De få människor som vi pratade med var trevliga. De flesta pratade lite engelska, men de ville hellre prata tyska.

Annonser