2018-07-28, dag 16. Pont-de-Vaux.

Regn. Lite trist när man har bestämt att man ska besöka en stad. Vi satt kvar vid bilen och avvaktade en stund.

Under natten hade vi ställt ut kattmat för att försöka locka till oss den bortsprungna katten Maxime, som jag skrev om igår. Det gick inte så bra. Vi såg några andra katter, en igelkott och en himla massa sniglar. Sniglar tycker tydligen om regnvåt kattmat.

På eftermiddagen kom solen, och värmen. Idag hade vi 80% luftfuktighet, och temperaturer runt 40°. Det var som att sitta i en balja med vatten.

Vi tog gångvägen från campingen in till den lilla byn. Det bor ca 2000 personer i Pont-de-Vaux. Det tar ca 10 minuter att gå från campingen, och man går längs med en liten sjö.

I sjön finns olika sorters fisk. Det finns inget bad nära campingen, inte vad vi kunde se i alla fall.

I själva staden finns inte så mycket att göra eller se. Det ser ut som vilken sömnig liten småstad i Frankrike som helst.

Det finns ett torg, med en stor rondell. Runt den ligger det flera restauranger med uteserveringar.

När man sitter på någon av uteserveringarna sitter man väldigt nära parkeringar och rondellen, som är ganska vältrafikerad. Den ingår i huvudvägen genom byn.

Det finns lite trånga gränder, och några fina hus, men i övrigt är det inte så mycket att se. Däremot har de gjort sitt bästa för att smycka ut byn med blommor där det går.

En speciell sak med Pont-de-Vaux är alla målningar på husväggarna. De finns i hela stan, på de mest oväntade platser. Coolt, tycker jag.

Vi satte oss vid en av restaurangerna vid torget med rondellen. Köket öppnade inte förrän kl 19.00, så vi hann med ett par öl i värmen medan vi väntade. Efter en stund tänker man inte så mycket på trafiken bredvid. Utom när det kom en bil med nygifta, då åkte hela stan efter i kortege och tutade, tror jag. Det var häftigt. Det var säkert 100 bilar, som tutade så det tjöt i öronen.

Menyn fanns bara på franska. De som jobbade pratade bara franska. Google translate funkade hjälpligt, så vi kunde åtminstone gissa vad vi skulle få att äta. Lelle åt entrecote, och det vet vi ju vad det är. Jag beställde Bavette Charolaise. Det var kött som påminde lite om en trasig skosula i utseendet, men det var gott. Väldigt bra tillagat. Tjejerna som serverade var väldigt trevliga, och det gick att kommunicera lite med google translate, men det känns ändå jobbigt att inte kunna språket.

59.10 € för maten, 5 öl, en liten karaff vin, kaffe och en liten kaka.

Jag har ganska livlig fantasi ibland, och det här trädet tyckte jag såg ut som ett monster, när gatlysena lyste på det. Det stod bara en liten bit från vår bil.

Annonser
Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

2018-07-27, dag 15. Champ d’Été.

Vi ville ha så lite berg och backiga vägar som möjligt, så vi valde väg 903, och sedan 93, via Die mot Valence. Då var vi borta från Alperna på ett enkelt och smidigt sätt.

Vi bestämde att vi skulle börja åka norrut igen, för kattens skull. Det var så varmt så vi kunde inte lämna henne ensam några längre stunder, så vi blev mest sittande vid bilen. AC har vi bara när vi kör.

Det var bra väg och fina vyer. Dessutom är vägen gratis.

Vi fortsatte på icke betalväg norrut mot Lyon. Det var massor av köer, så det drog ut på tiden. Vi brukar vilja checka in på campingar ganska tidigt, så att vi kan välja plats innan den stora massan kommer. Det är nackdelen med stor bil. Vi är liksom lite beroende av en lång plats.

Vi valde att sikta på en camping där vi har varit förut, och där vi visste att det finns många stora platser, även om man kom sent. Campingen vi åkte till heter Champ d’Été, och finns i ACSI. Den ligger i Rhône-Alps, nära byn Pont-de-Vaux, mellan Mâcon och Chalon-sur-Saône.

GPS: N 46°25’46” E 4°56’0”

Pris, två vuxna: 25.20 €

108 platser enligt katalogen.

Människorna i receptionen är trevliga. När man kommer får man parkera utanför, och så får man instruktioner om vilka platser man kan stå på. Sedan går man in och tittar, väljer den plats man tycker bäst om, och checkar in på den. Vi valde en plats precis under ett stort träd. Det finns många träd på campingen, men det här gav oss bäst skugga på bilen. Det behövde vi på grund av värmen. På kvällen hade vi 35 grader i skuggan och 50% luftfuktighet.

Vi bestämde oss för att stanna i två nätter, så vi spenderade eftermiddagen och kvällen vid bilen och tog det väldigt lugnt. Vi tänkte besöka byn imorgon. Det tar ca 10 minuter att gå dit.

Vi och vårt träd.

Servicehuset på campingen är ok, men duscharna är dåliga. Det går inte att välja temperatur på vattnet, och väggarna mellan de olika duscharna sitter så högt upp, så när grannen duschar blir man blöt om benen av stänket.

Olivia, rese-katten, fick ett specialuppdrag på den här campingen. En fransk katt, Maxime, hade nämligen smitit och kommit bort. Olivia skulle med hjälp av sin kvinnliga kattdoft locka fram honom, var planen. Olivia själv låg mest under bilen och vilade.

Det finns många stora platser på den här campingen. De flesta av dem har buskar runt.

Det finns en större väg på campingen. Från den går småvägar ut till platserna.

Platserna är numrerade med tydliga siffror. Buskar och träd markerar tomtgränserna. Det här är en väldigt grön camping.

Lekplatsen är väldigt liten, men det finns en åtminstone. Bredvid campingen finns ett kommunalt bad med bassänger både inne och ute. Där badar man gratis om man bor på campingen. Det finns även en sjö som det går att fiska i.

Det finns mycket bra möjlighet att tömma spillvatten och toa, precis vid in- och utfarten till campingen.

Olivia var måttligt intresserad av att leta efter den bortsprungna Maxime.

På kvällen var det blodmåne. Jag försökte ta kort på den men det gick inte så bra.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

2018-07-26, dag 14. Gorges du Verdon och Le Parc des Sérigons.

Dagen då vi äntligen fick se Gorges du Verdon, Europas största canyon. Härligt!

Efter gårdagens åska, vaknade vi med strålande sol från en klarblå himmel. En perfekt dag att se en canyon på.

Jag hade fått tips om att vi skulle köra i canyonen från väst till öst, eftersom det skulle vara enklare att ha ytterfil med husbil. Då skulle man lättare kunna ta sig under berg som sköt ut över vägen. Mycket mer än så visste vi inte. Jag ville inte ta minsta vägen som fanns heller. Alltså började jag dagen med att programmera GPS:n. Vi valde att åka väg D953 mot Riez, där vi bytte till D952 längs själva canyonen.

Det var mycket vackert längs vägen. Mellan campingen vi hade sovit på, La Célestine, och Riez, fanns det stora fält med lavendel. Doften spred sig i hela bilen, och för mig som älskar färgen lila, var vyerna underbara.

Vägarna var raka och inte särskilt backiga till en början. Det gick bra att köra.

Ju närmare canyonen vi kom, desto backigare och kurvigare blev vägen, men den var fortfarande i bra skick. Det gick mera uppför än nerför när vi körde, så vi slapp oroa oss för att bromsarna skulle bli varma.

När vi mötte traktorer och andra arbetsfordon blev det lite trångt. Det var bara att stanna så långt åt sidan vi kunde, och låta dem trixa sig förbi.

I Riez var det väldigt trångt. Som tur var visade folk väldigt bra hänsyn. Bilen som vi mötte här backade och ställde sig så att den inte skulle bli omkörd, och lät oss köra förbi.

En liten videosnutt som visar hur man kan ta sig igenom kurvor när man har en stor husbil på 9 meter. Vi behövde lite extra svängradie, så det var bara att vänta tills mötande trafik hade passerat kurvan.

Det kom mer och mer fina berg och vyer ju längre vi körde. Jag vet inte hur högt upp vi var just här, men det var väldigt långt ner när man tittade över kanten.

Det fanns flera campingar längs vägen. Många av dem finns inte i mina campingkataloger och böcker.

Stundtals såg vi bara träd, men för det mesta var utsikten helt otrolig.

Här syns första glimten vi fick av den blå sjön. Vi hade velat åka ner till den, men vi var osäkra på om det skulle funka med 9 meter bil, alltså lät vi bli. När det inte är högsäsong skulle det säkert gå bra, men nu ville vi inte chansa.

Det fanns många parkeringsfickor längs vägen. Vi fick plats på några av dem.

Vägen slingrade sig längs ravinen. Ibland gick vägen igenom bergen också.

Mer film från bilen. Man vill inte gärna missa vägen här, det blir ett långt fall.

En flod med alldeles blågrönt vatten rann längst ner i canyonen.

Det här tror jag är byn Moustiers-Ste-Marie, men det kan vara någon annan by också. Vi passerade flera byar längs vägen.

Det fanns både små och stora parkeringsplatser längs vägen. Härifrån ser till och med våran bil liten ut. Det var ganska mycket folk trots att det var tidigt på dagen.

Paysanne du Verdon. Halvvägs genom canyonen ligger La Palud sur-Verdon. Då är man 1031 meter över havet.

Här har vi anledningen till varför det är bättre att köra väst-östlig riktning med husbil, än tvärtom. Vår bil är ganska låg, så vi skulle inte ha behövt hålla ut så mycket för att komma under, men om man ligger i ytterfil är man helt säker på att inte taket tar i berget.

Vissa möten var lite läskiga, särskilt när folk genade i kurvorna och kom körandes i full fart.

En tunnel, där man fick turas om med mötande trafik att passera. Här gick det inte att mötas.

På vissa ställen var vägen onödigt smal. Som tur var fanns det en mötesplats på vänster sida, så vi stannade och lät mötande trafik köra ut på mötesplatsen för att passera oss.

Vyer, vyer, vyer. Allt det vackra slutade liksom inte att dyka upp. Det bara fortsatte att komma.

En intressant kurva, där man körde genom ett hål i berget, utan en chans att se om man fick möte. Det gick inte att mötas i hålet, det fick man se till att göra före eller efter.

På den nedre skylten i högra kanten på bilden står det ”stanna och tuta innan du kör igenom”, så det gjorde vi.

När vi hade kört igenom hålet, hann vi bara köra ett par hundra meter innan vi mötte en långtradare. Jösses tänkte vi. Vi hörde hur han tutade riktigt högt innan han körde igenom.

Från Castellane åkte vi väg 4085, och sedan N85 västerut via Digne-les-Baines. Det lutade på en del ställen, men det var inga problem att motorbromsa sig nedför. Längs vägen fanns många stora fickor, så vi stannade ett par gånger så att bromsarna fick vila lite, och vi fick kaffe samtidigt.

På det stora hela så var det helt klart värt att åka. Det var kurvigt, trångt och en del lutning, men inte värre än att man fixar det om man tar det lite lugnt. Det tog flera timmar att åka ett par mil, men då stannade vi flera gånger för att fota, fika och vila bromsar. Lelle fick också vila lite, det behövde han efter all koncentration när han körde.

Vi kommer att åka tillbaka någon gång, för jag vill se canyonen igen. Då kommer vi att åka utanför högsäsong, campa på en av de många campingarna som fanns längs vägen, och försöka ta oss ner till sjön.

När vi var färdiga med canyonen, åkte vi därifrån, utan något egentligt mål. Vi kände att vi behövde smälta intryck, så jag hittade camping Sunêlia l’Hippocampe i ACSI-katalogen. Den låg ungefär åt det håll som vi eventuellt hade tänkt oss. När vi kom dit såg vi att den verkade vara stor, trång, full av aktiviteter osv, och det ville vi inte ha. Vi ville ha lugn och ro. Alltså gjorde jag vad vi har kommit att kalla en ”take us out of here” i GPS:n. Jag klickade in en väg en bit bort och lät GPS:n ta oss dit medan jag letade efter nästa camping.

Vi hamnade på en annan ACSI-camping, Le Parc des Sérigons, i Provence, inte så långt från staden Gap. Det finns en liten by, La Roche-des-Arnauds i närheten, som vi inte utforskade pga vädret.

GPS: N 44°33’52” E 5°55’3”

Pris, två vuxna: 25.20 €

130 platser enligt katalogen.

Alltså den här campingen! Jag älskar den! Det började bra. Kvinnan i receptionen var väldigt trevlig och hälsade oss varmt välkomna. Jag började som jag brukar göra: har ni platser för stor husbil? Den där? sa hon, och pekade på vår bil. Självklart, vi har massor av stora platser. Hur många vill ni ha? Och så skrattade hon.

Campingen var stor till ytan. Eftersom man inte såg själva campingplatsen från receptionen, så ville vi gå in och titta. Äsch, jag bokar in er på en plats, och så tar jag med er dit. Jag cyklar, ni kör efter, sa hon. Gillar ni inte det ni ser åker ni och får pengarna tillbaka. Gillar ni platsen står ni kvar, för då är ni incheckade och klara. Sagt och gjort, vi checkade in och körde efter när hon cyklade iväg.

Det visade sig att det var en riktig skogscamping, och vi fick en perfekt plats. För att kunna vända bilen åt det hållet vi ville ha den, behövde vi komma förbi några lågt hängande grenar. Inga problem, sa kvinnan, och gick och hämtade en lång kvast som hon höll undan grenarna med. Sedan stannade hon tills hon var säker på att vi var nöjda.

Vi fick en väldigt stor plats, med flera bra träd, eftersom hon tänkte att katten skulle ha något att klättra i. Perfekt.

Campingen var som sagt stor till ytan, platserna var stora, och det kändes som att campa i en skog.

Servicehuset var rent och fräscht. Det fanns väldigt bra tömningsmöjligheter för spillvatten.

Det var långt mellan ekipagen. Var och en hade sin egen lilla del av skogen.

Runt campingen fanns flera höga berg.

Här hade vi lite problem med överhänget på vår bil. Den här vägen går från receptionen till själva campingområdet, och vägen hade en rejäl svacka vid bron.

Huvudleden på campingen. Därifrån gick det ut småvägar åt båda håll, som ledde till själva uppställningsplatserna.

Tydliga markeringar på platserna. Det var ändå trevligt att värdinnan följde med och hjälpte alla till rätta.

Det finns en ganska stor pool på campingområdet. Det fanns en restaurang vid receptionen, som vi inte provade. På kvällen började det nämligen åska och regna ordentligt, så vi höll oss vid bilen. Dessutom var det ganska svalt ute.

De behövde verkligen regn här. Vid campingen fanns den här flodfåran med en damm som var alldeles uttorkad.

Spöregn, blixtar och dunder. Det smällde ordentligt när åskan gick mellan bergen.

Vi byggde en diskmaskin, för att roa oss med något. Regnet slog ner så hårt så disken var nästan helt ren när vi tog in den.

Kommer vi att åka hit igen? Absolut, om vi har vägarna förbi.

 

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , , , | 4 kommentarer

2018-07-25, dag 13. Camping La Célestine.

Idag for vi vidare mot vårt mål, canyonen Gorges du Verdon. Europas största canyon.

Vi ville campa i närheten av canyonen, för vi misstänkte att det skulle vara fullt på campingarna i själva canyonen. Jag programmerade in en camping i GPS:n några mil därifrån, som vi stod på förra året.

Vi ville ju se Gorges du Verdon året före, men då fick vi lämna regionen på grund av de kraftiga bränderna som var där då.

2017 var inget roligt år i Provence. Då såg det ut så här när vi körde på motorvägen. Det flög stora bombplan med vatten över oss, det luktade brandrök i bilen i en vecka efteråt. Strax efter att vi hade passerat stängdes motorvägen av. Eftersom vi inte förstår franska kunde vi inte följa med i direktrapporteringen på nyheterna, så det var väldigt otäckt. Då tog vi in på Camping La Célestine, ca 6 mil från brandområdet, övernattade (det var en väldigt orolig natt för oss) och gjorde upp en rutt som tog oss därifrån tidigt morgonen därpå. Det var den campingen vi siktade på i år också.

Vi körde väg D93 via Die, och sedan väg D1075 via Serres. Vid ett tillfälle kom vi till den här bron. Den var väldigt smal, men vi hade någon dm till godo på båda sidorna om bilen. Nästan i alla fall.

Det var väldigt vackert längs vägen. Det såg vi inte förra året, då såg vi bara brandrök. Vi åkte småvägar då också, men när vi såg att vi närmade oss branden valde vi att åka ut på motorvägen, eftersom det kändes säkrare. Då missade vi allt det vackra, men vi kände oss tryggare.

Vi passerade många fina små byar längs vägen.

Äntligen! Berg! Jag älskar dessa berg och dessa vyer. Det här är en del av de provencealska Alperna.

Genom en inte så ren bilruta. Det ger en bild av hur vackert det är längs vägen, åtminstone.

Framme vid Camping La Célestine, som finns i ACSI. Detta är en liten och enkel camping. Vill du ha lyx, ska du åka någon annan stans. För oss är den här campingen perfekt. Det enda som saknas är en liten mysig by med restaurang och uteservering i närheten.

Campingen ligger i Provence. längs väg D907. Det är ca 10 mil till Aix-en-Provence, sydvästlig riktning. Enligt katalogen har den 97 platser.

GPS: N 43°58’13” E 6°11’31”

Pris, två vuxna: 20.20 €

Damen i receptionen hade lärt sig några ord på engelska sedan förra året. Bra jobbat! Det betyder mycket för oss eftersom vi inte pratar franska. Med hjälp av de engelska ord hon kunde, som kompletterades med tecken, gester och skratt, så blev vi incheckade. Vi fick även med oss ett par olika flaskor av campingens egna vin.

Det går en lite större grusväg runt hela den lilla campingen. Man åker ett varv på den, spanar in längs de mindre vägarna som går tvärs igenom området, och tar en plats som man tycker passar. Sedan går man och berättar vilken plats man har valt. Det finns väldigt små platser, och platser som är lagom. Det finns bara en jättestor plats.

Vi valde en hörntomt. På morgonen var det bara att köra rakt ut. Perfekt.

Det fanns många lediga platser hela kvällen. Här är det inga problem att få plats om man kommer sent.

Platserna är avgränsade med hjälp av träd och buskar. Platserna är bra markerade, dessutom ser vart man ska stå med hjälp av växtligheten.

Det finns väldigt mycket träd och buskar här. Vill man ha skugga så är chansen stor att man hittar en sådan plats.

Här hittade vi en väg som ledde in till en väldigt stor och avskiljd plats.

Här har vi en av de mindre vägarna som går mellan grusvägen som går i en cirkel runt campingen.

Det finns några stugor, men det verkar inte finnas så många säsongsplatser.

På campingen finns ett lekområde. Där finns också en liten bar/restaurang som serverar enklare rätter. Vi åt inte där, för man kan bara sitta ute, och vädret såg inte så lovande ut.

Campingen har en liten pool som får sitt vatten från en naturlig källa. Vattnet var ganska kallt, så om vädret hade varit bättre skulle jag antagligen ha legat mitt i poolen.

Precis utanför campingen finns en bred flodfåra. Förra året var den helt uttorkad, men i år fanns det faktiskt lite vatten i den.

Den här campingen har mycket enkel standard. Servicehuset behöver rustas upp, men det är rent och det fungerar. I alla fall ibland. När vi skulle diska höll de precis på att reparera vattenledningarna, så vi fick vänta en liten stund.

Jag gillar den här campingen, förutom att det inte finns någon mysig och trevlig by i närheten. Den är perfekt som övernattningsplats.

På eftermiddagen/kvällen åskade det, men det kom inget regn. Syrsorna spelade som galna hela kvällen. Om du vill lyssna på dem kan du se på videon här nedanför.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

2018-07-24, dag 12. Camping La Garenne.

Vi for vidare söderut på småvägar längs Rhône. Det var ett mycket vackert landskap att köra genom.

Vi passerade flera småbyar längs vägen. Ibland var det lite trångt, men det funkade bra ändå. Vi fick bara ta det lite extra lugnt, och vara tacksamma om en väg var enkelriktad.

Vi ville stanna tidigt, eftersom vi behövde tvätta. Jag hittade en camping i ACSI-katalogen i vanlig ordning, Camping La Garenne.

Campingen har 117 tomter enligt katalogen, och ligger i Rhône-Alps, mellan Valence och Montélimar.

GPS: N 44°49’34” E 4°45’44”

Pris, två vuxna, utan el: 39.90 €. Jag förstår inte varför den var så dyr egentligen. Här fick vi också betala för katten, 3.75 €. Oftast får man betala extra för hund, en katt brukar de bara le åt och släppa in gratis.

I receptionen pratade de mycket bra engelska. Ägarna är holländare, och det syntes på gästerna. Vi gissade att över 90 % av gästerna var holländare.

Campingen ligger fint i en dal. I närheten fanns en liten flod, som kan vara en biflod till Rhône. Campingen består av två huvudområden. Se till att välja rätt område om du åker dit. Från receptionen finns det två vägar: en uppåt åt höger, och en neråt åt vänster. Uppåt är platserna större, men det är längre till restaurangen och poolen. Neråt är det en himla röra och trångt.

Vi hade tur och fick en av de större platserna. Där det en gång hade varit gräs, var det bara några torra strån kvar på grund av torkan. Förutom det var det en bra plats. Vi stod på en liten platå med utsikt ut över receptionen, grannens tak och dalen. Vi hade väldigt nära till servicehuset.

Vi passade på att tvätta. 5 € / maskin.

Dusch var gratis, men den vann ligan över semesterns sämsta dusch. Det var rent och fräscht i servicehuset, men det gick inte att välja temperatur på vattnet. Den enda temperatur som fanns var väldigt varmt. Dessutom kom det bara en liten, liten stråle vatten, och det var väldigt trångt.

På området till höger om receptionen, där vi stod, fanns det mycket träd och mycket skugga.

Vissa av platserna var väldigt stora. De flesta av de stora platserna fanns till höger om receptionen, eller längs vägen mellan campingens båda områden.

På området till vänster om receptionen, nära pool och restaurang, var det kaotiskt och trångt. Har du en normalstor husbil, så är det en bra idé att undvika det området. Campingen är inte så stor, så det är inte så långt att gå till poolen och restaurangen ändå.

Poolen såg helt ok ut. Där var det full fart och liv och rörelse. Det var ingen pool som det gick att simma i, eftersom det var fullt av badleksaker och lekande barn.

Vid uteserveringen på restaurangen fanns det många träd som var klippta så att de bildade ett tak över nästan hela serveringen. Det var väldigt skönt att sitta i skuggan, och mysigt under träden.

Vi ville boka bord till kl 19.00 eller 19.30, men det gick inte, eftersom de hade för lite personal, och ville sprida ut matgästerna. Kl 20.00 fick vi boka. Trots utspridningen av matgästerna fick vi vänta drygt en timme på att få vår mat.

Pizza. Helt ok, men inte lika god som hemma.

017 2018-07-24 006 Camping La Garenne Frankrike

Den här lilla krabaten fick vi besök av ett par gånger.

Campingen är fin. Den ligger fint i dalen. Det finns mycket blommor, buskar och träd, och vi fick en bra plats. Campingvärden var trevlig.

Kommer vi att åka dit igen om vi har vägarna förbi? Ja, om vi inte hittar något annat alternativ. Det som drar ner mitt intryck är dels priset, jag förstår inte varför den här campingen var lika dyr som lyxcampingen vi var på natten före. Dels risken att alla platser på övre delen är upptagna när man kommer. Jag vill inte riskera att hamna i röran på nedre området.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

2018-07-23, dag 11. Camping La Plaine Tonique.

På morgonen fick vi ta oss en ordentlig funderare på hur vi skulle göra. Lelle hade åkt på en ordentlig magsjuka, och varit vaken halva natten. Han hade feberfrossa och fick springa på toa hela tiden.

Mitt mål är att jag ska kunna köra husbilen så småningom. Jag tog vanligt B-körkort i oktober 2017, och har det på prov i två år. Därefter har jag planerat att ta antingen C1 eller C, så att jag också kan köra husbilen. Just nu kan jag alltså inte det.

Efter en stunds övervägande kom vi fram till att vi skulle göra ett försök på vägarna. Lelle kände sig lite bättre, och fick i sig lite yoghurt till frukost.

Vi körde i sakta mak på småvägar, och tog många pauser. Vi kom några mil åtminstone, innan Lelle kände att han behövde vila. Mitt jobb är att bistå med glada heja-rop och att hitta campingar, och det visade sig att det fanns en camping alldeles i närheten.

La Plaine Tonique finns i ACSI-katalogen. Den ligger vid byn Montrevel-en-Bresse. Närmaste större städer är Bourg-en-Bresse och Mâcon.

GPS: N 46°20’21” E 5°8’12”

Pris, två vuxna med husdjur: 39.90 € (vi betalade 8 € för katten också)

Den här campingen rekommenderar jag till den som vill stå kvar några dagar. Om man har barn i olika storlek är den perfekt, misstänker jag. Vi skulle inte ha valt den här campingen om Lelle hade varit frisk. Den är alldeles för stor för oss egentligen, och det finns mer aktiviteter än vad vi behöver.

För att komma till campingen körde man först fram till en bemannad bomstation. Där fick man tala om ifall man skulle till campingen, eller om man skulle till badet. Vi som skulle till campingen fick parkera bilen i en egen fil, och sedan gå därifrån till incheckningen.

Det var många som jobbade i receptionen, och de hade skyltar på sig som talade om vilka språk de talade. Vi valde en ung, trevlig tjej med engelsk skylt. Vi fick se en karta över campingen, och blev tilldelade en plats som var enkel att köra till, eftersom vi hade 9 meter bil. Platsen var stor, sa hon, och det fanns gott om utrymme att svänga och trixa där.  Det visade sig stämma väldigt bra. Trots att campingen var så stor hade hon full koll på hur platserna såg ut, och hur tillgängliga de var.

På den här campingen var man tvungen att visa husdjurets pass, med giltiga vaccinationsstämplar. Utan det fick inte husdjuret komma in på campingområdet.

På campingen fanns det många skyltar som visade hur man tog sig dit man skulle. Det behövdes, för det var gator och kvarter överallt. Campingen var väldigt stor.

När jag var på upptäcktsfärd var jag glad att det fanns sådana här tavlor. Trots det gick jag lite vilse.

Våran plats var verkligen väldigt stor, och låg i kvarteret Citron. Det skulle lätt ha fått plats en bil till i samma storlek utan att det skulle ha blivit trångt.

Vi fick skugga från omgivande träd. Det var häckar på tre sidor av platsen. Vi hade nära till ett fräscht servicehus, men väldigt långt till toatömning och spillvatten.

Det fanns större genomfartsvägar som var asfalterade, och mindre grusvägar vid vissa platser. Det fanns en blandning av väldigt stora platser och väldigt små platser.

Här hade de några platser som var speciellt anpassade för husbilar. De var enkla att köra in och ut ifrån.

Från vår plats hade vi utsikt över sjön. Där fanns en stor strand, med mycket liv och rörelse. Jag hade mycket att titta på medan Lelle låg i bilen och sov.

Precis bredvid vår plats fanns en snack-bar med glass, pannkakor, pommes och lite annat. De unga killarna som jobbade där var mest intresserade av att flirta med unga tjejer i bikini, de var inte så intresserade av att sälja något till oss, så vi gick utan att prova maten.

Bredvid sjön fanns pooler, vattenrutschkanor och en massa annat. Det ingick i campingavgiften, tror jag. Det kom mycket folk som inte bodde på campingen dit också.

Vi såg flera vakter som cyklade och gick runt campingen. Klockan 23.00 var de på stranden och såg till att alla ungdomar var tysta, sedan fortsatte de att patrullera på campingen, åtminstone tills vi gick ock la oss ca kl 12.

Det fanns mycket saker att roa sig med i sjön. Flytande rutschkanor, båtuthyrning, vattenscooter, vattenskidor osv osv…

Det fanns några affärer med strandtillbehör, baguetter, vin och läsk bara en liten bit från campingen. Det fanns även en restaurang.

Sjön var ganska stor. Gillar man mycket folk, mycket aktiviteter och att bada och sola, är det här en perfekt plats. Gillar man lugn och ro, så bör man åka någon annan stans.

Framåt kvällen, när det hade börjat tunnas ut med folk i vattnet, passade jag på att ta en simtur.

Publicerat i Betraktelser | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

2018-07-22, dag 10. Frankrike och Camping Hautoreille.

Nu hade vi kommit på vart vi skulle åka. Vi ville göra ett nytt försök att se Gorges Du Verdon. Vi var ju tvungna att åka därifrån förra året pga bränder.

Vi styrde in i Frankrike från Luxemburg, och bockade bort betalväg ur GPS:n. Gratis småvägar är oftast trevligare. Man ser mycket mer än om man väljer motorväg.

Vi åkte igenom små byar, genom åkrar och odlingsmark, genom skog, och så kom nästa lilla by. Det tar lite längre tid, men det är det värt.

Ibland blir det lite väl trångt på de mindre vägarna. I såna här fall är det bara att hoppas att GPS:n hittar, för den här vägen finns inte i min kartbok.

Vi siktade på en camping i ACSI, Du Chateau. Den kändes väldigt skum. Jag fick en sån där konstig känsla i hela kroppen. Den här campingen kändes väldigt fel. Receptionen var stängd när vi kom, den skulle öppna sedan, enligt en lapp på dörren. Det fanns ett par husvagnar på campingen, i övrigt var den tom. Hela campingen kändes underlig, så vi åkte därifrån när vi hade tittat runt lite. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men magkänslan sa att vi skulle åka.

Vi siktade på en annan ACSI-camping, Camping Hautoreille. Det var en liten pärla. Här träffade vi resans gladaste campingvärd, Benjamin. Hela han lyste som en sol. Campingen var full av blommor och träd. Vilken kontrast mot den första vi stannade på.

Jag gillar när det ser ut så här vid reception och servicehus. Det fanns blommor och färger överallt.

GPS: N 47°53’42” E 5°23’41”

Pris, två vuxna: 19 €, inklusive allt, 1 baguette och 1 croissont

Campingen ligger ganska nära staden Bannes, mellan Nancy och Dijon.

Benjamin skrattade hela tiden, och pratade en blandning av franska, engelska och något annat språk. Det var bara att åka in och ta en plats, vilken som helst, bara den var ledig. Om vi behövde två platser åt våran bil så gick det också bra, utan kostnad. Inga problem. Behövde vi något annat? Inga problem. Säg till Benjamin.

På campingen fanns en restaurang. Den öppnade ganska sent, så vi köpte öl, vin, ägg och snacks i receptionen medan vi väntade på att restaurangen skulle öppna. Något annat fanns inte att göra i närheten.

På campingen fanns en liten loppis. Den var öppen, men det fanns ingen där. Vill du handla, ropa på Benjamin, stod det på en griffeltavla.

Vi hittade en bra plats under några träd. Det var inte svårt, det fanns olika träd över hela campingen. Platserna var numrerade, men det var lite svårt att se. Det gjorde inget, träden och buskarna fungerade som naturliga gränser mellan platserna.

Servicehuset var rent och fräscht. Toatömning fanns vid receptionen, men vi hittade ingen spillvattentömning. Vi letade inte så noga efter det heller, eftersom vi inte behövde tömma. Färskvatten bar vi i kannor från servicehuset närmast oss.

En gran har väl de flesta sett, men den här var lite rolig eftersom kottarna växer uppåt.

I restaurangen fanns en salladsbuffe, som man fick plocka av medan man väntade på maten. Det fanns massor att välja på, men jag är inte mycket för sallad, så jag plockade bara lite. Lelle däremot hittade många olika röror och sallad och diverse annat.

Jag åt fläsklägg, och Lelle åt fisk. Maten smakade bra, men det var lite underligt att äta pommes till. Både till kokt fisk och fläsklägg. Vi är ju vana med rotmos som tillbehör till fläsklägg. Ja ja, huvudsaken att smaken var bra. Servitrisen var en äldre dam som bara pratade franska. Hon var inte särskilt trevlig. Benjamin sprang runt och lättade upp stämningen med sitt skratt på restaurangen, när han inte sprang till receptionen eller kiosken eller sin loppis.

Pris på restaurangen, maten, två öl och en liten karaff med vin: 48.40 €.

Publicerat i Camping | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar