2017-07-24, måndag, dag 11. Skogsbrand och Camping La Célestine.

Den här dagen började som alla andra dagar. Frukost i lugn och ro, vi packade ihop det lilla som fanns kvar att packa (vi brukar plocka undan vartefter, så det blir aldrig jobbigt att flytta varje dag) och åkte iväg. Vi siktade på vårt mål, canyonen i Gorges du Verdon. Europas största canyon. Jag älskar sådana saker, så jag var väldigt förväntansfull. Om jag hade vetat att det här skulle bli semesterns värsta dag, hade det med största sannolikhet känts annorlunda.

I Frankrike kostar motorvägen mellan 10 och 15 kr/mil med stor husbil, så vi valde små landsvägar i stället. Dels är de gratis, dels får man se och uppleva mer.

Landsvägen var bra att köra på. Det var grönt och lummigt, men samtidigt väldigt torrt. Varenda flodfåra var tom på vatten. Det enda vatten vi såg var i den här konstgjorda kanalen. Gräset var gult och dött. När vi hade åkt en bra bit såg vi några konstiga moln långt bort. När vi närmade oss mer, insåg vi att det nog inte var några moln, det var brandrök vi såg.

Vi insåg att branden nog var ganska stor, och tänkte att det kanske var säkrast att åka upp på närmaste motorväg, oavsett pris. På en motorväg kände vi oss säkrare än vad vi gjorde på små vägar mitt ute i ingenstans. Vi tänkte på branden som hade varit i Portugal någon månad tidigare, när över 60 personer hade dött. Många dog i sina bilar på väg bort från branden. Alltså, motorväg fick det bli.

Jag vet inte om motorvägen var ett bra val, men jag tror det. Jag vet inte vart vi hade hamnat om vi hade följt småvägarna. Det var väldigt mycket rök, det luktade i hela bilen trots att vi stängde friskluftsintaget, och stundtals var det som att åka i mörker eller tät dimma.

Det brann i skogen precis bredvid motorvägen. Vi gissar på att lågorna var ungefär 500 meter från bilen när vi passerade. Det var ett väldigt stort område som brann. Det konstiga var att det var så tyst. Vi hörde och såg sex stycken bombplan i luften samtidigt, som bombade branden med vatten. I övrigt var det bara tyst.

När vi hade passerat det värsta brandområdet åkte vi in på en stor rastplats med dieselpumpar. Vi tänkte att det är nog bra att ha fullt i tanken utifall vi måste åka långt. På macken fanns det en tjej som pratade lite, lite engelska, och hon sa att branden nog inte skulle spridas västerut från motorvägen. Det hade hon hört någonstans.

Ok, tänkte vi, vi åker en bit västerut och checkar in på en camping, och så får vi försöka ta ställning till hur vi ska gå vidare där. Vi var inte så långt från canyonen i Gorges du Verdon. Fram med ACSI-katalogen, hitta en camping, åk dit och fundera i lugn och ro, blev planen.

För att komma fram till campingen fick vi åka på en himla massa småvägar, backe upp och backe ner, kurva efter kurva. Eftersom det var sådan torka, fanns det inget vatten i floderna där heller.

Vi passerade några mindre byar på vägen, och det kändes som att vi åkte väldigt länge och långt bort från branden. Det var skönt. I själva verket åkte vi visst bara ett par mil.

Vi kom fram till campingen, La Célestine, som ligger ganska nära Gorges du Verdon. Campingen var mycket enkel, men helt ok i mitt tycke. Dessvärre pratade de ingen engelska varken i receptionen eller i den lilla puben. Vi lyckades checka in i alla fall. Det var bara att välja en plats, vilken som helst, som var ledig. Vi hade en del frågor om branden, bland annat ville vi veta om de hade hört några nyheter, och om det var någon risk att den skulle spridas åt vårt håll, men det gick inte att få reda på, på grund av våra bristande kunskaper i franska.

GPS: N 43°58’13” E 6°11’31”

Pris: 21.60 € / natt för två vuxna utan el

Vi hittade en plats som var bra åt oss, i skuggan under några träd. Det första vi gjorde när vi hade kommit i ordning var att försöka komma ut på internet med telefonerna. ”Endast nödsamtal”, stod det. Efter en stund byttes texten ut, och vi fick H-täckning. Sedan E, nödsamtal och H, lite omväxlande. Vi lyckades få reda på att motorvägen som vi hade kört på nu var avstängd på grund av branden. Evakuering hade påbörjats. Skogen brann okontrollerat, och släckningen försvårades av långvarig torka och kraftiga mistralvindar.

Vad 17 gör vi nu då, tänkte vi. Vi tittade på de andra på campingen, de flesta var fransmän, och de tog det lugnt, drack vin och mådde allmänt gott. Ingen panik där inte. De borde ju veta, tänkte vi. Alltså gjorde vi nästan likadant. Vi hämtade varsin öl. Halvvägs in i ölen konstaterade Lelle att det här känns inte ok, det blir nog ingen mer öl. Det är nog bäst att hålla sig i körbart skick.

Campingen var faktiskt fin, egentligen, men det gick inte riktigt att ta in omgivningarna med all oro i kroppen. Det fanns många fina träd och växter, man såg Alperna långt bort, och med lite regn tidigare under året skulle man ha haft fina gräsmattor att stå på.

Vi strosade runt lite planlöst på campingen och hittade telefontäckning ibland. Våra grannar pratade bara franska, så där fick vi ingen information. Däremot hittade jag en engelsk nyhetssida som rapporterade att det brann väldigt mycket, och att flera nationalparker var avstängda i förebyggande syfte. Det var helt enkelt inte säkert att åka dit, eftersom det var så torrt. De var rädda att folk skulle bli fångade på småvägar utifall det började brinna där också. Det blev inget besök i canyonen, med andra ord.

Vi hittade information om vad mistralvindar är. Det är starka vindar som uppstår under speciella förhållanden, och som blåser kallt ner från Alperna och ut mot Medelhavet. De skulle hålla i sig till slutet av veckan, trodde man, och därför skulle branden antagligen sprida sig till dess. Det blåste för mycket för att det skulle gå att släcka, med andra ord.

Det var då vi fattade beslutet att ta oss långt därifrån, så tidigt som möjligt på morgonen därpå. Enligt de engelska nyheterna såg det ut som att vi skulle vara säkra över natten, om inte vinden vände, och det brukade inte mistralvindar göra. Det var ingen idé att åka på en gång, eftersom det inte gick att hitta någon information om vart branden spreds just då. Det var för mycket som var osäkert.

Jag passade på att ta några skärmdumpar från nyhetsbilderna med kartor i telefonen när jag hade lite täckning, och gick in och jämförde kartbilderna med GPS:n för att välja en lämplig rutt därifrån. Det fick bli en lite preliminär rutt, i väntan på mer information om exakt vart det brann. Motorvägen, A51, var ju avstängd, så den var utesluten. Jag hittade några vägar som gick söderut så att vi skulle komma till Medelhavskusten öster om Marseille, följde vi dem skulle vi kunna ta oss runt branden och sedan mot sydväst bort från Provence. Så fick det bli. Det var våran preliminära evakueringsrutt.

Servicehuset hade sett sina bättre dagar. Det var inte särskilt fräscht. Lite rengöringsmedel hade varit på sin plats. Det kanske var ransonering på vattnet så att de inte kunde städa?

På campingen fanns det en pool. Vi skämtade om att det var dit man fick gå och sätta sig om branden kom. Lite humor hjälper faktiskt ibland, även om den är dålig.

Här har vi floden som rinner sakta och fint förbi campingen. Den passar bra för fiske, svalkande bad, en båttur och… Eller inte. Det hade inte regnat på flera månader, och det hade varit väldigt varmt, så det fanns helt enkelt inget vatten kvar.

Från den torra flodfåran såg man Alperna tror jag. Eller så är det några andra berg.

Trots solen och värmen blåste det väldigt kallt. Det var visst typiskt för de där mistralvindarna. Trots att det var över 30 grader varmt behövde man en tröja. Det var en konstig känsla. Det var kanske inte bara de iskalla vindarna som gjorde att jag frös i och för sig, det kan ju hända att oron spelade kroppen ett spratt också.

Det kändes väldigt olustigt att gå och lägga sig på kvällen. När man är vaken har man ju lite mer kontroll på läget, åtminstone. Vi försökte sova så gott det gick, så att vi skulle orka åka långt morgonen efter.

Det här vill jag aldrig uppleva igen. Just osäkerheten, och att inte ha någon att kommunicera med, var väldigt jobbig. Vi var oroliga och rädda. Samtidigt försökte vi tänka att om branden skulle komma för nära, så borde någon komma och banka på dörren och peka åt vilket håll vi skulle ta vägen.

Det här var nog den värsta semesterdagen jag någonsin har varit med om.

Annonser

Om Helen

Kvinna, född 1970. Har både sambo, barn och katt. Tycker om att fota och att kuska runt i husbilen. Drömmer om att vinna alla de där miljonerna så att jag kan sluta jobba och bara resa runt på heltid. Tycker om djur, natur och lugn och ro, och är nästintill folkskygg ibland. Jag tycker också om att fiska, lyssna på musik (mest punk, rock, irländsk och annat röj) och att läsa.
Det här inlägget postades i Camping och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s