Lima/Callao. 2016-02-13.

Klockan är åtta, och alla sover fortfarande. Utom Farshid, som jobbar.

I morse när jag morgonrökte såg jag hur sophanteringen fungerar. Man ställer helt enkelt ut sin soppåse på gatan, och så kommer det en människa och samlar ihop dem. Jag är så glad att jag bor hos en vanlig familj, så att jag får se det riktiga Peru. Om man bor på ett hotell får man inte se vardagslivet på samma sätt. Det är intressant, och det betyder mycket att få se det när man reser.

På morgonen var jag och Irma på marknaden. Det gick bra, trots att vi inte förstår varandra så bra. Vi fick peka på saker, helt enkelt.

När vi kom tillbaka från marknaden fick Nidia och jag skjuts någonstans av en kusin som heter Walter. Jag förstod inte riktigt vart vi skulle, för alla pratar ju spanska hela tiden. Ja ja, det visar sig väl, tänkte jag.

Vi hamnade hos Nidias två kusiner, som bodde i ett lite finare område i södra Lima. Där blev vi bjudna på spagetti och köttfärssås. Och potatis, förstås. Potatis äter man visst till allt. De var snälla och trevliga, men vi kunde inte prata med varandra, eftersom de bara pratar spanska. De kunde ingen engelska alls. Det är väldigt tråkigt att inte kunna språket.

p1200153

När vi hade ätit åkte vi taxi till en vattenpark. Det var överraskning nummer två den här dagen. Där skulle vi träffa några andra släktingar till Nidia och hennes två kusiner.

p1200155

Vattenparken var väldigt påkostad och fin. Det fanns massor av olika fontäner, massor av grönområden, och massor av blomarrangemang. Det var en orkester som spelade, lampor i fina färger, minitåg… Hela området var väldigt stort.

Det är som att det finns två delar av Lima/Callao. Det finns den lilla delen som är fin och ren, och så finns det en del där de fattiga människorna bor på gatorna och får vara glada om de hittar en kartongbit att sova på. Det är så stora kontraster. Så stora skillnader mellan dem som har, och dem som inte har.

p1200157

p1200158

p1200160

p1200163

p1200164

p1200169

p1200173

p1200174

Vi gick runt i vattenparken tills det började bli mörkt. Det blev väldigt fint när alla lamporna tändes.

Nidia skulle träffa en kompis på kvällen, det var överraskning nummer tre idag,  så vi försökte få tag på Irma och Farshid så att de kunde hämta hem mig. Det var inte det lättaste. Telefonerna krånglade, och parken var stor.

Till slut hittade vi Irma och ungarna i alla fall. De hade åkt taxi hela vägen bara för att hämta mig. Vilken underbart snäll människa! För att komma från vattenparken och hem till Callao fick vi byta taxi ett par gånger, eftersom vi skulle åka genom flera regioner. Vid ett byte stannade taxin utanför ett stort shoppingcenter. Nästa taxi fanns på andra sidan centret, så vi passade på att äta där. Kyckling, så klart. Kyckling äter man visst väldigt ofta i Peru.

Efter maten gick vi ut på andra sidan, och tog nästa taxi hem. En resa på ca 1,5 timme, inklusive matstoppet. Det tar tid att förflytta sig från punkt A till punkt B i Limas trafik. Jag är så tacksam att Irma hämtade mig på det sättet.

Annonser

Om Helen

Kvinna, född 1970. Har både sambo, barn och katt. Tycker om att fota och att kuska runt i husbilen. Drömmer om att vinna alla de där miljonerna så att jag kan sluta jobba och bara resa runt på heltid. Tycker om djur, natur och lugn och ro, och är nästintill folkskygg ibland. Jag tycker också om att fiska, lyssna på musik (mest punk, rock, irländsk och annat röj) och att läsa.
Det här inlägget postades i Peru och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s