Framme i Lima/Callao. 2016-02-10.

Flygresan till Lima gick bra, men den var lite jobbig. Det tog så lång tid. 12 timmar på planet, tror jag.

När jag kom av planet följde jag strömmen av de andra resenärerna. Alla skyltar var på spanska, så jag kunde inte läsa dem. Det var massor av människor på flygplatsen, det kändes ganska kaosartat, men jag kände mig ändå trygg. Jag tänkte att så länge jag är kvar där, kanske KLM (flygbolaget) kan hjälpa mig att åka tillbaka hem igen om det blir problem eller om jag inte hittar Nidia. Jag hittade bandet som min väska skulle komma på i alla fall. Efter en väntan som kändes som en evighet dök väskan äntligen upp.

Det gick bra i tullen också. Jag hade fått hjälp av dem som satt bredvid mig på planet att fylla i ett papper som man skulle visa upp. Jag vet inte vad det var, eftersom texten var på spanska, men jag hade tydligen skrivit rätt. Jag fick gå igenom.

På flygplatsen väntade Nidia, hennes väninna Irma och Irmas man Farshid. Irma och Farshid bor i staden Callao, som sitter ihop med Lima. Jag trodde att det var samma stad först, men det var det inte. Det är till och med två olika kommuner om jag förstod saken rätt, fastän städerna sitter ihop. I Lima/Callao bor det fler människor än i hela Sverige.

Vi skulle få bo hemma hos Irma och Farshid när vi var där. Farshid hade lånat en bil för att kunna köra oss. Vilka gästfria och underbara människor! De öppnade upp sitt hem för oss. Jag fick den äldsta sonens rum, han fick sova på soffan. Det kändes lite taskigt att köra ut sonen, men det var ändå skönt att få se en säng efter den långa resan.

Jag kom fram sent på kvällen, så vi gjorde inte så mycket då. Jag var helt slut. Farshid tog med oss på en restaurang i närheten av deras hem, och bjöd oss på mat. Kyckling och pommes. Jag var trött och full av intryck. Irma och Farshid var så snälla och välkomnande, fastän jag var en främling. Det luktade annorlunda, det var väldigt varmt, nästan 30 grader sent på kvällen, bilar tutade, det fanns massor av folk i rörelse, som alla pratade spanska, hundar och katter som sprang lösa… I lilla Köping ser man knappt en människa ute efter kl 18. Vilken upplevelse!

dsc_0602

På restaurang i Callao. Dario, Amir, Beni, Nidia, Irma och Farshid.

Irma pratade lite engelska, Farshid pratade lite mer engelska. Jag tror att han kom från Irak från början. De var några av de få engelskspråkiga människor jag träffade på hela resan. Jag träffade även Miriam (Beni), Irmas syster. Hon bor i Enköping! På vinterhalvåret bodde hon i Callao. Det var lite underligt att träffa en svensk mitt uppe i alltihop, men väldigt skönt, faktiskt.

p1200093

Hemma hos Irma och Farshid i Callao. Nidia, Dario, Irma, Farshid och Amir.

Annonser

Om Helen

Kvinna, född 1970. Har både sambo, barn och katt. Tycker om att fota och att kuska runt i husbilen. Drömmer om att vinna alla de där miljonerna så att jag kan sluta jobba och bara resa runt på heltid. Tycker om djur, natur och lugn och ro, och är nästintill folkskygg ibland. Jag tycker också om att fiska, lyssna på musik (mest punk, rock, irländsk och annat röj) och att läsa.
Det här inlägget postades i Betraktelser, Peru och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s